Tandimplantat för äldre

Många äldre sjuka har väldigt dåliga tänder. Det hänger ihop med den övriga hälsan. Om man har förlorat en eller flera tänder kan man behöva ersätta dem med tandimplantat, både för funktionens skull och av estetiska skäl. För det mesta kan man få implantatet att fästa av sig själv, men ibland hos äldre vill inte det nya implantatet växa fast som det ska, och då krävs en liten transplantation av benvävnad. Istället för att använda patientens egen benvävnad så görs nu försök med syntetisk benvävnad vid tandimplantat. Detta kan innebära fördelar för vårdtagaren.

Positiva resultat vid studie
Forskningen går hela tiden framåt inom olika områden. En stor del av framgångarna beror på att nya läkemedel provas ut genom tester, undersökningar och olika studier. Med jämna mellanrum når man framgång och hittar nya användningsområden för olika preparat. En djurstudie som har presenterats vid Odontologiska fakulteten på Malmö högskola, har visat att syntetisk benvävnad kan användas för att bygga upp tandben efter ett tandimplantat. Studien har utförts på råttor, och medlet har fungerat bra vid nybildning av benvävnad. Preparatet har även tidigare använts inom sjukvården, men då i de flesta fall för att behandla bensköra patienter som lider av kotkompressioner. Övertandläkare och specialist i oral kirurgi, Anna Truedsson, har utfört studierna i syfte att undersöka om medlet går att använda i samband med tandimplantat. Att det fungerar på råttor är dock ingen garanti för att det fungerar lika bra på människor. Försöken ser lovande ut, men fler studier i ämnet behöver utföras. En mindre klinisk studie på fyra personer har redan gjorts. Vid den studien upptäcktes att preparatet hade en något bättre effekt om det blandades med benvävnad från personen som behandlades.

Besparingsfördelar
Av Anna Truedssons avhandling framgår också att kostnaderna för vården vid de olika behandlingstyperna skiljer sig åt ganska mycket. Om benersättning från höften används vid tandimplantat så behöver patienten generell anestesi, det vill säga narkosbedövning. Denna typ av transplantation blir avsevärt dyrare eftersom det då krävs mer personal. Behandling med narkos visade sig stå för hela 30 procent av totalkostnaden vid ett tandimplantat, medan en behandling som utförts av en käkkirurg och en tandsköterska stod för bara 15 procent av totalkostnaden. Vid en transplantation av ben från munhålan används endast lokalbedövning, och med färre involverade i personalen blir självklart kostnaden lägre. Det finns också andra fördelar med att slippa ta benvävnad från höften, eftersom en patient som genomgår en transplantation med ben från höften upplever obehag från två ställen på kroppen efter behandlingen. Ett sådant ingrepp kan kännas och orsaka besvär efter transplantationen, men är övergående och brukar försvinna efter ungefär två veckor. Flera fördelar skulle alltså vara vunna om det syntetiska benersättningsmedlet skulle gå att använda vid tandimplantat, både för patienten som står under behandling och rent kostnadsmässigt. Benersättningsmedlet som använts vid studierna om tandimplantat heter Cerament. Förhoppningsvis ska det få ett större användningsområde än att ersätta förlorad benmassa vid osteoporos, när det nu studeras i samband med tandimplantat. Avhandlingen som är ett resultat av djurstudierna heter ”An injectable biphasic bone substitute in sinus augmentation” och har lagts fram vid Odontologiska fakulteten vid Malmö högskola.

 Läs mer om tandimplantat på: http://tandimplantat.se/

 

 

Läs mer