Ökad kunskap behövs om äldre med intellektuell funktionsnedsättning

Vi lyssnade till professor Christine Bigby från La Trobe University i Australien, en av världens mest framstående forskare inom området åldrande med intellektuell funktionsnedsättning. Konferensen arrangerades av Föreningen för barn, unga och vuxna med utvecklingsstörning, FUB, som är en intresseorganisation som arbetar för att alla personer med utvecklingsstörning ska kunna leva ett gott liv.

Antalet äldre med intellektuell funktionsnedsättning ökar kontinuerligt och därmed också behovet av ökad kunskap inom sjukvården för att man t.ex. ska kunna genomföra kompetenta utredningar vid misstänkt demenssjukdom hos dessa personer.

Professor Bigby har forskat på området i många år och hon beskrev de fantastiska framsteg som gjorts. Under 1900-talet har medellivslängden ökat dramatiskt för personer med intellektuell funktionsnedsättning och närmar sig nu nästan samma medellivslängd som för den övriga befolkningen. Den förväntade medellivslängden hos människor med Downs Syndrom fördubblades nästan mellan åren 1983 och 1993, med en sammanlagd ökning från åren 1960 till 1995 med 35 år. Detta kan jämföras med befolkningen i övrigt som under samma period ökade sin förväntade medellivslängd med sju till åtta år. Det råder dock stora skillnader mellan personer med lindrig intellektuell funktionsnedsättning, som har en medellivslängd på 74 år, jämfört med personer med svår intellektuell funktionsnedsättning, som har en medellivslängd på endast 58 år.

Det finns idag många felaktiga föreställningar om personer med intellektuell funktionsnedsättning, som exempel att de skulle utgöra en homogen grupp. En annan föreställning är att personer med intellektuell funktionsnedsättning åldras tidigare, vilket inte alltid stämmer. Många är sköra, men en del av åldrandeprocessen skulle kunna förhindras med preventiva insatser, till exempel via fysiska- och sociala aktiviteter. För personer med Downs syndrom stämmer dock bilden av ett tidigt åldrande. För denna grupp debuterar demens tidigt.

Enligt Kia Mundebo, ombudsman på FUB, ser möjligheterna för äldre med intellektuell funktionsnedsättning väldigt olika ut i landet. I vissa delar av landet avslutas den kommunala, så kallade, dagliga verksamheten för denna grupp vid 65 års ålder. I andra kommuner minskas endast omfattningen av verksamheten, medan den fortsätter, även efter 65 års ålder, i vissa kommuner.

De sociala nätverk som bildas på arbetsplatsen där den funktionsnedsatta personen har sitt dagliga värv, eller i den dagliga verksamheten, är extra viktiga för dessa personer. Detta eftersom dessa nätverk kanske utgör deras enda sociala kontakt. Det innebär att för många kan pensionering vara helt fel.

Ett allvarligt problem som möter personer med intellektuell funktionsnedsättning är att sjukvården ofta inte kan tolka deras symtombild på rätt sätt. Det leder till att många av dessa personer har odiagnostiserade sjukdomar eller är underbehandlade, vilket speciellt gäller för äldre personer. Ett sätt att förbättra situationen vore att ha regelbundna hälsokontroller.

För den som vill läsa mer finns på FUBs hemsida en FoU-rapport från år 2014, ”Åldrande och intellektuella funktionsnedsättningar – en litteraturöversikt”, som är sammanställd av Fredrik Fäldth och Oskar Krantz. Rapporten visar att det saknas forskning i Sverige vad gäller äldre personer med intellektuell funktionsnedsättning – vi vet helt enkelt för lite om deras hälsa, preferenser och behov av stöd. Översikten av den internationella forskningen kan ge en värdefull vägledning över vilka områden som det behöver forskas mer på i ett svenskt perspektiv.

Läs mer på: http://www.fub.se/utvecklingsstorning/aldrande

Läs mer