Sjuksköterskan som specialist för inkontinenspatienter

I onsdags fortsatte den internationella konferensen om inkontinens ”GFI, Global Forum on Incontinence, där ovanligt många sjuksköterskor fanns med. Denna dag låg fokus på vikten av att det måste finnas en väl etablerad och integrerad vårdkedja, från tidig upptäckt till specialistvård, för inkontinenspatienten. I många länder finns det tyvärr stora brister i primärvård och specialiserad vård. Förutsättningarna är olika, men problemen är likväl desamma för drabbade över hela världen.

Konferensen arrangerades av SCA, som är en stor producent av inkontinenshjälpmedel. Under konferensen presenterade SCA resultatet av det uppdrag som de gett till en expertpanel, bestående av fyra framstående forskare inom inkontinens. Uppdraget var att ta fram ett förslag till en ideal organisation för inkontinens, det vill säga för att bidra till förbättringar i vårdkedjan, vilket utmynnat i rapporten ”Optimum Continence Service Specification”.

Det är naturligtvis mycket svårt att hitta en modell som kan användas i alla länder eftersom förutsättningarna gällande utbildningsnivå, organisation, finansiering med mera, väsentligt skiljer sig åt. Men rapporten är ett bra underlag för diskussion, såväl för beslutsfattare som för vårdpersonal. Både i rapporten och under konferensen trycktes det på behovet av att utbilda sjuksköterskor i inkontinens, både för initial bedömning och för specialiserade åtgärder. Från alla länder beskrevs hur nedprioriterad inkontinens är i vården och att läkarna inte vare sig har kunskap eller intresse av att jobba med inkontinens. Därför ansågs det att det vore bättre att utbilda sjuksköterskor.

Ett problem är dock att kunskapsnivån bland sjuksköterskor, globalt, skiljer sig åt ganska kraftigt. Allt i från sjuksköterskor som endast har kortare praktiska utbildningar till dem som har längre universitetsutbildningar. I Storbritannien, USA, Kanada, Holland och Australien finns specialiserade sjuksköterskor inom inkontinens och i Kanada finns även ”nurse practitioner” som undersöker, diagnostiserar och har förskrivningsrätt.

I Sverige finns cirka 200 uroterapeuter, vilka oftast är legitimerade sjuksköterskor med påbyggnadsutbildning som den Nordiska Uroterapeutföreningen står bakom. Detta är ingen formaliserad specialistutbildning och det finns få tjänster upprättade. Uroterapeuter verkar framför allt inom sjukhusvården, men ett lika stort behov av deras kompetens finns i primärvård och kommunal vård. De som kan läsa till uroterapeuter är legitimerade sjuksköterskor, läkare, barnmorskor eller sjukgymnaster. Kursen är på 40 högskolepoäng och ges vid Göteborgs Universitet och vid Högskolan i Bergen.

Den yrkeskategori i Sverige som framför allt förskriver inkontinensprodukter är distriktssköterskor, men de har oftast en kort utbildning inom området och skulle därför behöva utöka kompetensen om inkontinens. Flera högskolor ger utbildningar på 7,5 högskolepoäng i omvårdnad och behandling vid inkontinens samt förskrivning.

Det finns alltså ett stort behov av att starta utbildningar för sjuksköterskor som vill specialisera sig inom inkontinensvård. Men det behövs också utbildning för övriga professioner inom vården för att öka kompetensen inom inkontinens. Här är Australien och Kanada bra exempel, de har båda utvecklat webbaserade utbildningar för att lättare kunna sprida kompetens över hela landet.

Konstateras kan att det finns mycket vi kan göra i Sverige för att förbättra vården för dem som är drabbade av inkontinens. Till exempel att tidigt identifiera patienter med hjälp av Senior Alert, utbilda all personal om inkontinens, utbilda fler uroterapeuter som skulle kunna göra stor nytta både i primärvård och kommunal vård för de äldres bästa. Kanske vore det bra om uroterapeut blev en formell specialistutbildning för sjuksköterskor?

Läs mer