80 procent i särskilt boende lider av inkontinens

Inkontinens är ett stort problem för äldre, cirka 80 procent av dem som bor i särskilt boende lider av inkontinens. I går inleddes, i Göteborg, den årliga nordiska konferensen för uroterapeuter. I år firar man dessutom 25-årsjubileum för UroTerapeutisk Förening, UTF. I egenskap av regeringens samordnare var jag inbjuden för att diskutera hur inkontinensproblem hanteras och bör hanteras för äldre.

En av grundarna av UTF, Birgitta Lindehall, uroterapeut, inledde dagen med att delge de cirka 250 deltagarna en historik av hur utbildningen till uroterapeut och den gemensamma föreningen startade. Birgitta Lindehall är idag en av kursledarna för världens första universitetskurs i uroterapi som startades vid Göteborgs universitet 1987.

Det viktigaste målet för uroterapi är att utifrån patientens egna resurser, och de krav som det dagliga livet ställer, hjälpa patienterna till en adekvat blås- och tarmfunktion som innefattar normaliserad eller förbättrad tömning och kontinens. Ibland behövs individuellt anpassade hjälpmedel för ökad livskvalitet.

Idag finns det cirka 450 utbildade uroterapeuter i Norden. Uroterapeuter arbetar främst inom områden som barnsjukvård, gynekologi och urologi och har alltid en legitimation i sin grundprofession som oftast är sjuksköterska, men även sjukgymnast, läkare och barnmorska är vanligt. Vid alla större sjukhus finns det idag uroterapeuttjänster och många uroterapeuter är också verksamma inom primärvård och äldrevård. Dock är det få uroterapeuter som arbetar inom kommunen. Vid mötet fanns endast en terapeut som var anställd i en kommun, i detta fall Göteborg.

Under konferensens första dag framkom en stark önskan om att det ska satsas mer på att hjälpa drabbade med inkontinens. Det är ett undanskymt område som man inte pratar så mycket om, trots att det kan skapa ett stort lidande för de drabbade. Många blir socialt isolerade trots att det kan finnas hjälp att få. Ett förslag som kom fram under dagen var att man i vårdvalet skulle ställa krav på att det måste finnas en uroterapeut att tillgå på varje vårdcentral, precis som det i vissa landsting ställs krav på astma/KOL-sköterska.

Under dagen belystes även behovet av att fler inom vården måste få kompetens om inkontinens. En av deltagarna berättade om en kollega som under sin distriktssköterskeutbildningen inte fått någon utbildning alls om inkontinens. Däremot hade vederbörande fått utbildning i att skriva ut hjälpmedel.

Cirka 80 procent av dem som idag bor i ett Särskilt boende lider av inkontinens. Eftersom detta är angeläget för de mest sjuka äldre har vi kontakt med NIKOLA *), Nätverk Inkontinens Kommuner Landsting, som arbetar tillsammans med Hjälpmedelsinstitutet och Socialstyrelsen med att ta fram indikatorer för inkontinens. När dessa indikatorer är klara kommer vi att försöka få med dem i den nationella äldresatsningen för att lyfta upp inkontinensproblematiken för de äldre på dagordningen.

SBU har i uppdrag att se över vilket vetenskapligt underlag det finns för olika interventioner inom urininkontinensområdet och kommer att presentera resultat från litteratursökningen under hösten.

Med SBUs underlag och med nationella indikatorer för inkontinens har vi goda möjligheter att lyfta inkontinens som ett angeläget och hittills bortglömt problem för de mest sjuka äldre.

 

*) NIKOLA, Nätverk Inkontinens Kommuner Landsting, är ett nationellt nätverk inom området inkontinens, vars deltagare är representanter med en central roll inom inkontinensverksamheten inom kommuner, landsting och privata vårdgivare. En viktig uppgift för nätverket är att förankra och implementera gemensamma rekommendationer. Syftet med NIKOLA är att nationellt driva på utvecklingen inom inkontinensområdet.

Läs mer

Sjuksköterskan som specialist för inkontinenspatienter

I onsdags fortsatte den internationella konferensen om inkontinens ”GFI, Global Forum on Incontinence, där ovanligt många sjuksköterskor fanns med. Denna dag låg fokus på vikten av att det måste finnas en väl etablerad och integrerad vårdkedja, från tidig upptäckt till specialistvård, för inkontinenspatienten. I många länder finns det tyvärr stora brister i primärvård och specialiserad vård. Förutsättningarna är olika, men problemen är likväl desamma för drabbade över hela världen.

Konferensen arrangerades av SCA, som är en stor producent av inkontinenshjälpmedel. Under konferensen presenterade SCA resultatet av det uppdrag som de gett till en expertpanel, bestående av fyra framstående forskare inom inkontinens. Uppdraget var att ta fram ett förslag till en ideal organisation för inkontinens, det vill säga för att bidra till förbättringar i vårdkedjan, vilket utmynnat i rapporten ”Optimum Continence Service Specification”.

Det är naturligtvis mycket svårt att hitta en modell som kan användas i alla länder eftersom förutsättningarna gällande utbildningsnivå, organisation, finansiering med mera, väsentligt skiljer sig åt. Men rapporten är ett bra underlag för diskussion, såväl för beslutsfattare som för vårdpersonal. Både i rapporten och under konferensen trycktes det på behovet av att utbilda sjuksköterskor i inkontinens, både för initial bedömning och för specialiserade åtgärder. Från alla länder beskrevs hur nedprioriterad inkontinens är i vården och att läkarna inte vare sig har kunskap eller intresse av att jobba med inkontinens. Därför ansågs det att det vore bättre att utbilda sjuksköterskor.

Ett problem är dock att kunskapsnivån bland sjuksköterskor, globalt, skiljer sig åt ganska kraftigt. Allt i från sjuksköterskor som endast har kortare praktiska utbildningar till dem som har längre universitetsutbildningar. I Storbritannien, USA, Kanada, Holland och Australien finns specialiserade sjuksköterskor inom inkontinens och i Kanada finns även ”nurse practitioner” som undersöker, diagnostiserar och har förskrivningsrätt.

I Sverige finns cirka 200 uroterapeuter, vilka oftast är legitimerade sjuksköterskor med påbyggnadsutbildning som den Nordiska Uroterapeutföreningen står bakom. Detta är ingen formaliserad specialistutbildning och det finns få tjänster upprättade. Uroterapeuter verkar framför allt inom sjukhusvården, men ett lika stort behov av deras kompetens finns i primärvård och kommunal vård. De som kan läsa till uroterapeuter är legitimerade sjuksköterskor, läkare, barnmorskor eller sjukgymnaster. Kursen är på 40 högskolepoäng och ges vid Göteborgs Universitet och vid Högskolan i Bergen.

Den yrkeskategori i Sverige som framför allt förskriver inkontinensprodukter är distriktssköterskor, men de har oftast en kort utbildning inom området och skulle därför behöva utöka kompetensen om inkontinens. Flera högskolor ger utbildningar på 7,5 högskolepoäng i omvårdnad och behandling vid inkontinens samt förskrivning.

Det finns alltså ett stort behov av att starta utbildningar för sjuksköterskor som vill specialisera sig inom inkontinensvård. Men det behövs också utbildning för övriga professioner inom vården för att öka kompetensen inom inkontinens. Här är Australien och Kanada bra exempel, de har båda utvecklat webbaserade utbildningar för att lättare kunna sprida kompetens över hela landet.

Konstateras kan att det finns mycket vi kan göra i Sverige för att förbättra vården för dem som är drabbade av inkontinens. Till exempel att tidigt identifiera patienter med hjälp av Senior Alert, utbilda all personal om inkontinens, utbilda fler uroterapeuter som skulle kunna göra stor nytta både i primärvård och kommunal vård för de äldres bästa. Kanske vore det bra om uroterapeut blev en formell specialistutbildning för sjuksköterskor?

Läs mer

Inkontinens – 400 miljoner i världen är drabbade

I Madrid pågår nu en tvådagars konferens om inkontinens under namnet, GFI, Global Forum on Incontinence. Det är femte gången som denna konferens anordnas och i år riktar man sig speciellt till beslutsfattare eftersom man anser att inkontinens inte alltid är ett område som prioriteras. Många intressanta talare från hela världen är här och under gårdagen beskrevs väldigt väl hur inkontinens inverkar negativt på livskvaliteten för den drabbade, men även för anhöriga.

Inkontinens ökar med stigande ålder och idag räknar man med att det globalt är cirka 400 miljoner individer som är drabbade. Inkontinens, både urin- och avföringsinkontinens, är en sjukdom som många lider av i det tysta. Sjukdomen är både underrapporterad, underdiagnostiserad och underbehandlad.

Ett mycket angeläget inslag under gårdagen var den panel som bestod av personer som lider av inkontinens och som beskrev sin egen situation, bland annat en 50-årig kvinna som varit inkontinent sedan hon som 24-åring varit med om en mycket svår förlossning. Trots ett flertal operationer har hon inte blivit bra, men har nu lärt sig leva med sin sjukdom. En annan person i panelen, en 60-årig man, berättade att han i samband med en ryggoperation blivit både urin- och avföringsinkontinent. Inte heller han hade blivit förbättrad, men han hade fått hjälp av en uroterapeut att kunna hantera inkontinensen. För båda dessa personer utgör planering en mycket viktig del av livet – att flyga till Madrid kräver till exempel mycket stor planering och en mycket stor resväska, med flera ombyten och skydd.

Ett annat intressant inslag under konferensens första dag var att fokus även bör riktas på många av de kvinnor, både unga och äldre, som rapporterar problem med läckage under idrottsaktiviteter och därför undviker fysisk aktivitet. Även bland unga elitidrottare är inkontinens ett relativt vanligt problem. Ett annat observandum är att personer med inkontinens ofta undviker sexuell aktivitet på grund av rädsla för att läckage ska uppstå.

Australien är ett av de länder som arbetat strukturerat för att synliggöra inkontinens i samhället och hjälpa personer som lider av sjukdomen. Organisationen ”Continence Foundation of Australia”, som har stöd från australienska Socialdepartementet, arbetar för att förbättra omhändertagandet vid urin- och avföringskontinens. Barry Cahill, chef för organisationen, beskrev det arbete som de hittills genomfört och poängterade att en av de viktigaste uppgifterna för organisationen är att nå ut till alla berörda (advocacy). Detta ska göras genom att:

  • Arbeta med konsumenter, vårdprofessionella och industrin.
  • Förbättra och förenkla tillgång till kontinensvård.
  • Tillse att evidensbaserad information och kunskap sprids och används.
  • Stärka kapaciteten och kompetensen bland vårdpersonalen.

Organisationen koordinerar idag flera utbildningar som är riktade till allmänheten och genomför kommunikationskampanjer samt andra aktiviteter. Som exempel anordnar de ”Everybody’s Business”, möten som hålls runt om i landet för att öka förståelsen och kunskapen om inkontinens. De håller i ”World Continence Week”, ett arrangemang som under en hel vecka är dedikerad till inkontinens och som stöds av media och relevanta aktörers aktiviteter.  De ger också ut en tidning, ”Bridge magazine” med samma syfte.

Organisationen gör också ett flertal insatser som är riktade till de vårdprofessionella. Som exempel koordinerar de ”Everybody’s Business forums” för vårdpersonal runt om i hela landet. De anordnar en årlig vetenskaplig konferens om inkontinens. Ger ut ”The Australian and New Zealand Continence Journal”, vilket är en multidisciplinär peer reviewed-tidning för vårdpersonal. Via ”The National Continence Scholarship Program”, erbjuder man stipendier för vårdpersonal så att de kan besöka den nationella inkontinenskonferensen. De anordnar dessutom olika nivåer av nationellt ackrediterade utbildningar om inkontinens.

Som grädde på moset delar de också ut det årliga priset ”The Continence Carer of the Year Award” till en anhörigvårdare som vårdar någon med inkontinens. Vem som helst kan nominera och vinnaren får ett pris på 1000 australiensiska dollar, cirka 6000 svenska kronor.

Läs mer på: Inkontinens.se

http://www.continence.org.au/

 

Läs mer